Den svenska sommaren i Sickla, Stockholm börjar likadant varje år i början av juni och är alltid lika härlig. Det är nästan som min sommar är schemalagd utan att jag lägger märke till det. Uppgång kl. 9, lite flingor till frukost och sedan kanske en film eller lite tv-spel tills kompisarna vaknar. Vid 12-tiden är det dags att ringa runt alla och säga att det är fotboll på Sickla vallen, vår risiga gamla grusplan. Vi ses som vanligt på plan för lite fotboll en halvtimme senare, vi spelar som varje dag match och det blir alltid ganska intensivt och allvarligt. Men det är bara kul så länge det inte går överstyr. Eftersom sommaren är så härligt varm går vi alltid innan lunch och badar i Järla sjön. Brukar ta en stund in på sommaren innan sjön blir varm men det går relativt snabbt. Efter en timmes bad, går vi alla hem och äter middag innan det är dags för fotboll igen kl. 8 på sickla vallen. Vi spelar match igen som tidigare på dagen. Eftersom det är lite svalare på kvällen går det att spela längre innan det blir för varmt. Efter 1-2 timmars fotboll är det dags för att bada igen och det blir alltid ett kortare kvällsdopp runt 10 tiden innan dagen tar slut för oss.
Hur roligt det än är att spela fotboll och bada dag ut, dag in så kan jag inte låta bli att tänka på de andra delarna av livet. Det som man hör runt kring sig men som vi nästan är helt isolerade ifrån i Sickla. Omvärlden är mycket mer intressant än vad man kan tro och det känns på något sätt som om jag har isolerat mig ifrån den med min trygga och normala vardag.
Denna sommar 2009 ringde det en veckarklocka i mitt huvud som fick igång en viss drivkraft att upptäcka världen. Jag blev plötsligt rastlös och kände att tiden var emot mig eftersom sommarlovet strax var slut och 9 månaders skola återstod innan nästa sommarlov. Men eftersom tanken av att se mig i världen utan några förhinder gjorde mig så glad fanns det ingen anledning till att inte börja undersöka saken. En nära vän till kom som förslag att man skulle hitta ett resemål så långt ifrån Sverige man kan åka och så mycket som möjligt att se för att få uppleva något som man skulle komma ihåg för resten av livet. Vi kom fram till Samoa!Den lilla ögruppen som ligger i söderhavets hjärta mitt i det tropiska paradiset fick min vardag att ljusna bara vid tanken. Dock finns det ju alltid en hake med allting.Pengar, skola och tiden. Detta får en att sucka en aning och kan ibland kännas så avlägset från min nuvarande vardag. Det finns dagar jag önskade att tiden bara hastigt kunde flyga förbi så att jag skulle kunna förverkliga min dröm. Men jag antar att var sak har sin tid.

Mitt projekt handlar om Samoa, en liten ögrupp i söderhavet. Jag skriver om framför allt om deras turism och yrkesutveckling.

Just nu går det lite segt, just nu funderar jag på hur jag ska lägga upp mitt arbete men jag vet vad jag ska skriva om och jag vet vart jag ska hitta litteraturen.

Jag använder mig mest till hemsidor via internet eftersom det inte finns ett så stort sortiment av böcker just om söderhavet, men via internet kan man få ta i mycket användbar information.

Samoa är en ögrupp som ligger i hjärtat av söderhavet. Landet består av ett antal öar men de två huvudöarna kallas kär Upolu och Savaii. Denna lilla hörna av världen består ut av deras vackra natur och farcinerande kultur. Den typiska söderhavscharmen finns över alla delar av landet och gör det till ett väldigt intressant resemål för turister och utforskare. Öarna är omringade av kristallglittrande korallrev som gör att surfing och dykning blir ett av de största nöjerna.

Varför jag har valt att blogga om Samoa beror på ett antal anledningar och jag skulle säga att den första är att mina drömresemål alltid har varit att få åka till de tropiska delarna av världen. De största möjliga miljöbytet från Svergie skulle vaara runt ekvatorn. Jag vill åka till ett avskillt litet hör i världen som är vackrare och mer avskillt från turistflockarna där det finns andra kulturer och andra system att uppleva.
Mina planer kring detta projekt är att jag inom några år kunna flytta ner till Samoa och arbeta som voluntärarbetare i naturen för den samoaska regeringen som mer än gärna tar emot hjälp från resande/arbetande personer. Men det är sjävklart mycket arbete och genomtänkade innan man kan kasta sig in i planet för den 24 timmars resan till paradiset.

Drivkaft

Någonting som jag har märkt är viktigt för att kunna orka arbeta i skolan och på jobbet, för att kunna hålla upp humöret efter en dag är att veta varför man gör det man gör. Om man vill någonting så finns det ofta mycket hårt slit och riv för att uppnå det. Jag har själv vissa dagar där jag finner mig i en position där jag inte vet vad jag vill med allt mitt pluggande och jobbande. Självklart vill man säkra sin framtid med en yttligare utbildning men jag behöver mer än att veta hur min framtid kommer att se ut. Jag vill leva för stunden och för tillfället stoppas jag av att jag har 2 år kvar i skolan. Därför har jag bestämmt mig för att inte skolan ska få stoppa mig att leva i nuet. Jag ska göra det jag vill göra och samtidigt studera vid sidan. Jag har nu hittad en anledning till att plugga och jobba. En drivkraft som kommer få mina skolresultat att bli bättre.

Jag tror att det författaren vill visa med slutet där Atlas står på sin plats och håller upp himlavalvet med sina händer ät att man inte kan undanfly sitt öde. Atlas öde var att hålla upp himlavalvet och det var det han gjorde i slutet av boken och skulle göra i resten av hans liv.

Dikt

"Utan några fel kan ingenting förbättras"

Efter att ha läst denna bok är jag ganska skeptisk över temat ”Hjältar” eftersom jag inte tycker att denna bok hade någon hjälte. Herakles kunde göra mycket bra saker med sin gåva och från början så gick det relativt bra men han hade en ilska inom sig som spårade ut stundtals som gav han mycket problem och bekymmer. Han kunde själv inte kontrollera den och var därför rädd för sig själv att den skulle rinna över. En hjälte ska kunna kontrollera sig själv och se linjen mellan gott och ont vilket inte Herakles kunde. Därför kan jag inte kalla honom för en hjälte men jag skulle däremot uttrycka mig på följande vis att han var en människa som från början ville väl men det gick fel på vägen. Men jag tycker inte att man kan betrakta han som en hjälte när han har dödat, våldtagit och misshandlat oskyldiga människor.

Likheter mellan Herakles och Oidipus tycker jag är att de både har fått ett öde som dom inte trivs fullt ut med och vill försöka undvika det att hända. Men på vägen så kommer det förhinder som gör att deras öden tillslut blir sanna. Det jag tror detta vill säga är att det inte går att undvika sitt öde. Det som gudarna har gett en är meningen att man ska bli. Man kan inte välja sitt eget öde. Om man på något sett försöker att undvika sitt öde kommer det tillslut att komma tillbaka på ett eller annat sett.